monsterbajset

All ångest och ilska slängs ner i en liten låda inuti mig och det blir bara mer och mer. Problemet är bara att den lilla lådan aldrig töms, hur tömmer man ångestlådan?
Det händer saker och jag blir allmänt sur och grinig, men det är inte tillräckligt. Ilskan trycks bara ned i lådan ändå i slutändan, och den kommer inte ut. Vad gör man åt det? Jag kan inte brinna av så fort jag blir upprörd, för ibland har jag lite för hetsigt temperament och kan blir upprörd över skitsaker.

Just nu är det en väldans massa ångest över allt möjligt. Varför får jag inte sova är en av dom största bovarna i mitt röda lilla huvud. Sedan har vi ju förstås utslagen. Att jag dagligen vill hyvla av min hud är inte trevligt. Det är inte trevligt att det känns som att hela min kropp håller på att förvandlas till ett enda stort kliande, blödande sår. Jag kan inte ha bara ben om jag har på mig klänning, jag skäms så fruktansvärt över hur mina ben ser ut. Det är fruktansvärt ångestframkallande att jag inte vet vad det beror på. Är det psoriasis? Jaha, då har jag detta att se fram emot i resten av mitt liv. Och förstås, det, för tillfället, mest ångestframkallande i mitt liv: Är det jobbet? Jaha, då kommer jag inom en väldigt snar framtid stå där arbetslös.
Varför uppsöker jag inte läkare då, kan man ju fråga sig. Been there done that. Efter en massa påtryckningar från andra bokade jag tillslut en tid på vårdcentralen. For dit, blev inte ett dug klokare. Varför bokar jag inte en ny tid? Därför jag vet inget värre än läkare och sjukhusmiljöer. Jag blir så fruktansvärt nervös och illa tillmods av att vara där. Jag blir så stressad att jag inte ens kommer ihåg vad som hände och sas där inne när jag är klar och kommer ut.
Om två veckor ska jag på hälsoundersökning via jobbet, jag mår dåligt bara av att tänka på det, men jag måste. Då ska jag fråga läkaren om utslagen och be honom skicka en remiss till någon hudklinik. Får väl se vad som kommer fram..

Nu har jag fått skriva av mig lite ångest och det känns lite bättre.